marysecondary

Vid mitten av 1700-talet uppstod många olika stilarter som uttryck för upplysningens reaktion mot gammalt tänkande och den nyklassicistiska reaktionen mot barockarkitekturen.

Upplysningen under 1700-talet återupplivade den sekulära och demokratiska process som hade påbörjats under renässansen. Förändringarna återspeglades i arkitekturen.

Monarkerna och kyrkan i 1700-talets Europa höll på att förlora den absoluta makt som de hade utövat under barockperioden. Arkitekterna övergav rokokons dekorationsmani och gick tillbaka till den grekiska och romanska arkitekturen som länge hade förknippats med världsliga och demokratiska idéer. Kyrkor och palats förlorade sin ställning till förmån för museer, bibliotek, teatrar, banker, börshus och universitet.

Den brittiska palladianismen frodades till och med under barockperiodens glansdagar och den klassiska arkitekturen överlevde också i viss mån i Frankrike. Under 1700-talet blev grekisk och romersk arkitektur populär över hela Europa och det i en långt mer autentisk form än någonsin tidigare. Arkitekterna kunde nämnligen ta hänsyn till de olika arkeologiska utgrävningar som ägde rum under 1700-talets första hälft. Utgrävningarna påverkade även interiörernas utformning. Föra 1700-talet hade de klassicistiska formgivarna bara försett interiören med varianter av byggnadens utvändiga dekorationer som kolonner och tempelfasader. Utgrävningarna av Herculaneum, 1738 och Pompeji, 1748, möjliggjorde en historiskt korrekt inredningsstil, som byggde på vad man fann vid dessa platser.

Nyväckt vurm för Grekland.
Det hade länge varit svårt för européer att se grekisk arkitektur med egna ögon, eftersom Grekland lydde under ottomanskt styre. I mitten av 1700-talet blev det möjligt för engelska och franska forskare att besöka ruinerna i Grekland och de tog med sig kunskapen om vad de sett hem till Europa men böcker.

Slottet i Versailles, Frankrike, av Louise La Vau och Jules Hardouin-Mansart, byggt 1661-1698

 

Arkitektur i erövrade områden

 

Barockens arkitektur utvecklades just när Spanien och Portugal gjorde anspråk på andra kontonenter och barocken var den första arkitektoniska stil som gick i export genom europeisk expansion.

 

Tyska barocken

 

Inte förren i början av 1700-talet när området hade hämtat sig efter det 30 åriga krigets förödelse började barockarkitekturen dyka upp i Tyskland. Den utvecklades till att bli oerhört konstfull och uppvisade snart en fulländad rokokostil.

 

England

 

Arkitekturen i 1700-talets England var relativt återhållsam och medan man i stora delar av Europa uppförde konstfulla barockbyggnader influerade av rokokoestetiken var man i England mer benägen att använda en dämpad version av barocken som stod närmare klassicismen. Sir Christopher Wrens stora byggnadsverk, återuppbyggandet av Saint Paul´s katedral i London efter den stora eldsvådan 1666 utgör höjdpunkten för engelsk barock. Saint Pauls kupol är en konstruktion som består av tre skal: en högvälvd kupol på utsidan, en grundare kupol inuti som är osynlig och rent funktionell och på insidan en ännu grundare kupol avsedd att passa in i interiörens proportioner. Byggnaden går i stort sett i barockstil men den har en starkt klassisk prägel och tempelfasaderna är i grekisk stil.

 

 

 

Rokokon började i Frankrike när Ludvig XIVs regeringstid var över. Den var en extremt överlastad variant av barockstilen och ersatte de tidigare årens högtravande och allvarstyngda dramatik med ett fräscht och lekfullt sinnelag. Väggar och tak översållades av böljande dekorationer i pastellnyanser. De kurviga formerna bestod av keruber, blad, blommor och fåglar. Ordet rokoko härrör från franskans rocaille, som syftar på de stenformationer med musslor, snäckor och koraller som ofta användes som motiv.

En fontän, projekterades av Giovanni Lorenzo Bernini, fullbordades av Nicola Salvi 1762. Trevi är en etymologisk förvanskning av trivio, ungefär "tre gator", då sammanstrålade tre gator på piazzan framför fontänen.

Fontana di Trevi består av en stor bassäng, ur vilken reser sig klippor befolkade av vattenväsen. Den ligger nedsänkt, och de tre sidorna fungerar som åskådarplatserna på en teater. En skärmfasad utformad som en triumfbåge med en stor nisch i mitten. Bassängen anlades av Bernini omkring 1640, men fullbordades i enlighet med ett projekt av Nicola Salvi 1732-1762.

Havens stora vattenmassor symboliseras av Okeanos, den stora mansfiguren i centrum. Okeanus var i grekisk mytologi en av titanerna (första generationens gudar som alla var barn av Uranos (himlen) och Gaia (jorden).

På latin heter Okeanos Oceanus och det är från hans namn som ordet ocean kommer. Oceanus ansågs i antiken vara "världsoceanen", en enorm flod som omgärdade jorden.

De båda hästlika väsendena som är spända för Okeanos vagn symboliserar dualiteten: en av dem är tyglad och lugn, den andra vild och obändig.

I de flankerande nischerna ses personifikationer av Fruktbarheten och Hälsan, eftersom akveduktens vatten ansågs hälsobringande. Relieferna på palatsfasaden berättar om den antika akveduktens tillkomst: Legendens jungfru pekar ut källan för de romerska soldaterna, och Agrippa (kejsar Augustus polare och den som lät uppföra Pantheon) övervakar bygget. Ytterligare skulpturer personifierar naturens rikedom. De håller frukter, sädesax, druvor och blommor. Fama (ryktet) kröner Clemens XII´s (1730-1740) heraldiska vapen; det sattes upp 1735, resten av skulpturerna var på plats 1762.

Fontänen är ett mycket populärt turistmål och traditionen säger att man skall kasta ett mynt över axeln ner i fontänen och att detta på så sätt skall bringa personen som kastar myntet lycka.



Fontana di Trevi förekommer i Federico Fellinis film La Dolce Vita - Det ljuva livet där Anita Ekberg gör sitt berömda bad i fontänen.

 

Peters kyrkan

Den ursprungliga byggnaden uppfördes på 300-talet av Konstantin den store som en femskeppig basilika över platsen för aposteln Petrus grav. Den ersattes på 1500- och 1600-talen av den nuvarande byggnaden, som är ett huvudmonument i den romerska renässansens och barockens arkitektur.

Ersättandet av den fornkristna basilikan påbörjades under 1500-talets första årtionde av Bramante med uppbyggnad av en väldig central kupol, mindre omgivande kupoler och det grekiska korsets rumsform. Michelangelos bearbetning 1546–64 modifierade vid utförandet Bramantes ansats till en mer storskaligt och skulpturalt formad byggnadsmassa. Centralkyrkan utbyggdes från 1606 till långhuskyrka av Maderno, som därmed skapade kyrkans nya västfasad. Längdaxeln förstärktes ytterligare genom Berninis insatser kring 1600-talets mitt: bronsbaldakin under kupolen, absidens fond med Petri stol och andra bidrag till rummet. Det av motstridiga avsikter präglade kyrkorummet blev tillsammans med den ovala förplatsen, Petersplatsen, till sist en mäktig barockanläggning.

Petersplatsen är en öppen plats framför Peterskyrkan i Vatikanstaten Rom.

Petersplatsen, uppkallad efter aposteln Petrus, ritades av barockarkitekten Giovanni Lorenzo Bernini och uppfördes 1659-1667. Närmast kyrkans fasad fick platsen formen av en trapets. Den formen betingas av att den högra sidan begränsas av flygeln med Scala Regia som inte löper i rät vinkel i förhållande till kyrkans fasad. Platsen smalnar därför mot den tvärställda ovalen som lades framför. Ovalens mittpunkt bestämdes i sin tur av den obelisk som redan stod där. Den hörde till den antika cirkusen på platsen, Caligulas och Neros cirkus, och hade förblivit stående vid sidan av den gamla basilikan till 1585, då den flyttades till sin nuvarande position av påven Sixtus V:s chefsarkitekt Domenico Fontana.

Den ovala platsen är svagt skålformad och bildar ett naturligt samlingsrum, omgivet av en kolonnad likt omfamnande armar. Platsen närmast kyrkans fasad sluttar som ett scengolv med sidor utformade så att de skall förstärka fasadens monumentalitet och rikta uppmärksamheten mot den. Berninis skisser vittnar om ett omsorgsfullt studium av proportioner och synvinklar. Dessutom prövade han med kolonner av trä hur hög kolonnaden skulle vara. De troende som deltar i ceremonierna på Petersplatsen befinner sig också i sällskap med en härskara av helgon, som kröner kolonnaden, presiderade av Kristus och Apostlarna ovanpå basilikans fasad. Detta väldiga skulpturprogram blev inte färdigt under Berninis livstid, arbetet pågick in på 1720-talet.

Kolonnaden, med sina fyrdubbla rader av kolonner, avgränsar inte bara piazzan utåt, utan ger tillträde till den från alla håll. Den var även en täckt körväg med smalare passager för fotgängare på båda sidor. Därtill var den en permanent processionsväg för religiösa ceremonier, och ersatte de tillfälliga tak som tidigare hade satts upp på platsen och längs angränsande gator.

En del av Vatikanpalatset skymtar ovanför murarna på höger sida om basilikan. Närmast den ses Sixtinska kapellets gavel, krenelerad som en fästning. Därefter följer det medeltida palatset, som Bramante och Rafael försåg med en fasad med loggior i tre våningar, som öppnade sig mot staden (dessa är nu inglasade). Denna fasad skyms delvis av det nya palats, Palazzo Apostolico som Sixtus V ät uppföra på 1580-talet och som fortfarande är påvens bostad. Det är från ett fönster i den översta våningen som han varje söndag läser ett budskap och välsignar de närvarande.

 

Sixtinska kapellet är påvens privata kapelll i Vatikanen.

Kapellet består av ett långt, enkelt rum täckt av ett tunnvalv med fönsteröppningar, ritat av arkitekten Baccio Pontelli. Det uppfördes 1473-1481 av Sixtus IV. År 1482 bjöd han in en mängd konstnärer för att smycka dess interiör. Bland andra Sandro Botticelli och Pinturicchio har bidragit med fresker. Mest känd är dock Michelangeloo, som målade taket (1508-1512) med scener ur skapelsehistorien samt altarväggen med en imposant fresk, som framställer Yttersta domen (1534-1541). Det blev ett centrum för nyskapad körmusik under sena renässansen och tidiga barocken, med en stil som går under namnet romerska skolan.

Sixtinska kapellet undergick under 1970- och 80-talen en genomgripande restaurering.

Adam får liv av herren själv

Arkitekturstilarna under barocken växte fram ur manierismen och syftade till att dominera och överväldiga åskådarna genom dynamik, illusionsverkan och överdådig ornamentik.

Termen "barock" började som ett nedsättande uttryck för vad man såg som missbildade och klassiska skapelser av italienska arkitekter som Bernini, Boromini och Guarini. Uttrycket används nu allmänt om de svulstiga, rikt utsmyckade stilarna hos dessa och andra arkitekter. Barockestetiken kom att dominera arkitekturen i 1600- och 1700-talets kontinentala Europa och användes som redskap för motreformationen.

Från manierismen till barocken

(manierismen under senrenässansen använde klassiska motiv på ett uttrycksfullt skulpturalt sätt genom att luckra upp reglerna för proportion och ordning. Michelangelos Biblioteca Laurenziana är exempel på renässansarkitektur som fick stor betydelse. Bibliotekets kolonner är dekorativa inslag, där de infällda i väggen stiger upp från voluter utan att vidröra golvet )

Medan renässanstidens manieristister till viss del hade utforskat klassiska teman, fanns det under barockperioden arkitekter som förflyttade sig allt längre bort från klassicismens strama harmonier. Deras uttryckliga avsikt var att skapa byggnader som skulle imponera, dominera och överväldiga. Trenden uppstod delvis i den kyrkliga arkitekturen under motreformationen, när den katolska kyrkan försökte återupprätta sin auktoritet efter protestantismens och humanismens irrläror. Arkitektoniskt uttryckte detta spänningen mellan renässansens centralkyrkor och den mer traditionella rektangulära, axiala planlösningen som baserades på den fornkristna basilikan.

Berninis ritning av Peterplatsen i Rom kan ses som en kompromiss under den tidiga barocken mellan dessa två former, i det att den består av en stor perspektivförskjutande trpetsoid-formad kolonnad som öppnas upp i en cirkel efter halva sin längd.

Kyrkan Il Gesú i Rom fullbordade återgången till den traditionella planlösningen genom att på nytt hävda basilikan gentemot centralkyrkan. Il Gesú blev förebild för de barockkyrkor som uppfördes under de två följande seklen.


Ornamentering

Renässansarkitekturens cirklar och raka linjer följdes av barockens ovaler och böljande väggar som växlade mellan konkavt och konvext. Barockbyggnadens försågs med allt fler dealjrika utsmyckningar. Interiörer täcktes av målningar och fönster och dörrar kröntes av invecklade figurer. Girlanger, vaser,urnor, kartuscher och voluter användes som dekoration. Man använde sig också av kompositakapitäl (sammansatt av joniska och korintiska element) och andra varianter från den antika kolonnordningen. Fasaderna översållades ofta av pilastrar (kolonner i murytan) och icke-bärande kolonner och hermpilastrar. För att skapa ett mer monumentalt intryck kopplades rader av kolonner och pilastrar parvis ihop i två eller fleravåningsplan så att de bildade så kallade kolossalordningar. För att skapa en arkitektur med så mycket dramatik och prakt som möjligt användes också ytorna runt själva byggnaderna i planritningarna enligt ett noggrant reglerat schema. Buskar och häckar klipptes i kubformade figurer, blommor planterades i geometriska mönster och trädgårdar och skogspartier som omgav platsen genomkorsade av raka alléer. Denna totala kontroll präglade åskådarens hela uppfattning av området.

När renässansarkitekturen spreds över Europa anammadeländerna olika aspekter av stilen. De regionala variationerna berodde på historiska och politiska omständigheter.

Gotiken var fast etablerad i Europa i början av 1500-talet. Det tog lite tid innan renässansstilen kunde hävda sig utanför Italien.

Frankrike

Renässansarkitekturen nådde först Frankrike via italienska arkitekter ditkallade av franska adelsfamiljer. År 1516 återvände kung Frans I till Frankrike från norra Italien med ett antal italienska arkitekter, vilket resulterade i Chateau de Chambord. Här smälte fransk tradition och italiensk stil samman: planlösningen var den medeltida borgens, komplett med cylindriska torn i hörnen, med tydliga inslag av renässansgeometri i form av rader av bågvalv, stora rektangulära fönster och en rektangulär plan. Taken, som består av ett sådant virrvarr av skorstenar och torn att det hela liknar en stadssilhuett är ett etremt exempel på den gotiska traditionen med branta tak översållade med byggnadsdetaljer. Stilen är typisk för nästan alla franska renässansslott.

Spanien

När renässansstilen först kom till Spanien blev den assimilerad som platereskstil, en dekorationsstil med rikt ytterräckande ornamentering på byggnader som i andra avseenden fortfarande var medeltida i sin konstruktion. Det var slottet Escorial som markerade den spanska övergången från rikt ornamenterad gotisk och plateresk arkitektur till en sparsmakad och ganska stram klassisk renässansstil. Slotten byggdes av FIlip II och hans arkitekter 1559-1584 utanför Madrid. I det väldiga komplexet ingick ett befäst palats med ett munkkloster, en kunglig begravningsplats och den helt dominerande kyrkan, så lik Peterskyrkan i Rom.




Tyskland och Nederländerna

Det var bland annat genom kopparstick och skrifter om arkitektur av Vitruvius, Palladio och andra som renässansarkitekturen nådde Nederländerna och Tyskland. I motsats till södra Europa hade Tyskland och Nederländerna emellertid ingen grekisk eller romersk arkitektektur att falla tillbaka på och en ren klassicistisk högrenässansstil förekom inte. I stället tog man till sig arkitektoniska element som stora, rektangulära fönster, gördel-gesims mellan våningarna och gavlar krönta med obelisker. Kupolförsedda byggnader uppfördes som gott som aldrig.


England

Renässansstilen kom sent till England. Den gotiska stilen hade där ännu ett stadigt grepp, särskilt i fråga om religiösa byggnader. Till följd av Henrik VIIIs kamp med påven fanns det under 1530-talet till och med ett officiellt förbud mot italiensk arkitektur. I den sekulära arkitekturen syntes inga renässansdrag förrän i slutet av 1500-talet, då den italienska arkitekten och författaren Andrea Palladios verk uppmärksammades. Palladio hänfördes av det grekiska templets enkla geometri. Den tidens främsta engelska arkitek, Inigno Jones, inspirerades under sin studietid i Italien av Palladios verk. Queens house i Greenwich ritades av Inigno Jones, i en stil som kom att bli känd som den palladianska, är ett kubistiskt vitt husblock som består av en bottenvåning i grovhuggen sten enligt italiensk tradition, stora rektangulära fönster, joniska kolonner och ett platt tak. Sådana byggnader väckte stor entusiasm för Palladios skrifter och han hade ett dominerande inflytande på engelsk arkitektur ännu på 1700-talet, då man i andra delar av Europa ägnade sig åt renässansens efterföljade inom arkitekturen : barocken.

Utvecklingen av renässansarkitekturen började vid mitten av 1400-talet i och med att antika grekiska och romerska byggstilar återupptäcktes. Efter hand spred sig den nya stilen över Europa men det skulle inte dröja länge förren arkitekterna uppfann nya formspråk. Under barocken uppstod en ornamenteringslusta i byggnadsstilen som med tiden gick till ytterlighet i fråga om utsmyckning. Dekorativa excesser präglade rokokoperiodens design men övergavs i sin tur för den neoklassiska arkitekturens enklare linjer.

Renässansarkitekturen började i 1400-talets Florens med spreds snart till övriga Italien och ännu längre och blev den dominerande stilen i stora delar av Europa.

I 1400-talets Italien blev köpmannaklassen allt mer sekulariserad och humanistisk, särskilt i staden Florens som hade blivit mycket rik genom handel. Mäktiga familjer gynnade konsterna, man studerade klassikerna, översatte gamla grekiska och latinska skrifter och grävde fram antika ruiner.

Efter sekler av glömska blev De Architectura som skrivits omkring 25 år f.Kr av den romerska ingenjören och arkitekten Vitruvius föremål för stort intresse. Denna avhandling i arkitektur betonade symmetri och harmoni och analyserade den grekiska arkitekturens tempel och kolonnordningar och befrämjade därigenom återupptäckten av särskilda grekiska och romerska stilar. För första gången sedan antiken forkuserade intresset på privata hem i de välmående norditalienska samhällenaoch på så sätt utvecklades det italienska palatset (palazzo), ett hus i stadsbebyggelse med medeltidens befästa hem som förebild. Ett palazzo såg ut som en fästning. Ytterväggarna hade små rektangulära fönster och bestod längst ner av grovhuggna stenblock. Övervåningarna var öppnare med lågt i tak.

Högrenässansens arkitekter blev experter på klassisk formgivning. I Donato Bramantes, Tempietto San Pietro, märks en förtrogenhet med den klassiska arkitekturen i de trditionellt rätlinjiga grekiska och romerska byggnaderna som översatts till cirkelform.


Tempietto San Pietro, Rom. Av Bramante.




En annan arkitekt, Andrea Palladio, 1508-1580, använde det grekiska temlet som förlaga för sin puristiska stil och hans skrifter i ämnet blev grunden för den engelska palladianismen i i mitten av 1600-talet.

Brunelleschi, 1377-1446 i Florens, målade det första kända verket i linjeperspektiv och anses ha matematiskt konstruerat centralperspektivet.
Alberti formaliserade senare den geometeriska konstruktionen.
Pantheon var en inspirationskälla för Brunelleschi när han gjorde kupolen i Santa Maria del Fiore.


Kupolen till Santa Maria del Fiore, 1417–34. Det största murade kupolen i världen delvis tack vara att man använde tegel som lades i ett fiskbensmönster.

Brunelleschi var en av renässansens pionjärer inom byggnadskonsten. Kupolen han ritade för katedralen Santa Maria del Fiore i FLorens 1417 bestod av två lager och till skillnad från gotiska byggnadsverk hade den dolda bärande ribbor. Detta hade inte bara strukturella fördelar utan medförde också att kupolens in-respektive utsida kunde formas så att de passade in i sina respektive sammanhang.

Kupolerna fick ett uppsving under renässansen. Cikeln ansågs helig däför att den symboliserade harmoni och balans, det ultimata uttrycket för den gamle romaren Vitruvius förtjusning i proportion och symmetri. Studier som Leonardo da Vincis Den Vitruvianska mannen , efter anvisningar i Vitruvius De Architectura Libri Decem, Tio böcker om arkitektur, visade hur människokroppen proportioner skapade till Guds avbild förhöll sig till cirkeln.

Den antika grekiska arkitekturen gjorde sig främst gällande i offentliga och religiösa byggnader som tempel och teatrar. Romersk arkitektur tog upp den grekiska traditionen, men i dess förnyade form ingick viktiga inslag som valvet och bruket av betong. Modern arkitektur använder fortfarande antikens stilar och uppfinningar som referenspunkter.

Omkring 800 f.Kr främträder en grekisk nationell identitet med gemensamma myter, kultur och högtider.

De gamla grekernas stora byggnader var tempel och teatrar. Templen var slutna rektangulära rum uppförda med hjälp av stolpar och bjälklag, de hade låga tak som vilade på kolonner. Teatrarna bestod av cirkelformade nedåtgående trappformationer som användes som sittplatser. Den grekiska arkitekturen var arvegods från många andra platser och tider. Den doriska kolonnen uppträdde först på det grekiska fastlandet. Den kombinerade det mykenska kapitälet med det avsmalnande kolonnskaftet som användes av egypterna, med vilka grekerna hade kontakt från 600 f.Kr. Med tiden ersatter den doriskakolonnen av den joniska, som hade sitt ursprung i mindre Asien. Den korintiska kolonnen bygger på den joniska kolonnen men har ett kapitäl med genomarbetad växtornamentik. Stilen kom att bli populär hos romarna.





Hellenistisk stil

När Athen besegrats av Sparta i det peloponnesiska kriget råkade Grekland i ekonomiskt och politiskt kaos. Det var först i och med Alexander den store och det hellenistiska imperiet som grekerna åter upplevde välstånd. Genom det nya väldet fick grekiska stilar större spridning, och nyrikedomen gjorde att en imponerande byggnation även omfattade den privata sfären.
Ståtliga trappor blev ett populärt motiv. Grekernas förr så anspråkslösa hus blev små palats och det byggdes kolonnkantade gator som utsmyckades med statyer av förmögna medborgare. Dessa senare trender har setts som dekadenta uttryck och ett stilbrott från den sparsmakade enkelhet i den tidigare grekiska arkitekturen som blivit en förebild i västvärlden.

Romersk arkitektur

Till romarnas pionjärinsatser hörde den storskaliga användningen av betong och bruket av bågar, valv och kupoler. Det grekiska stilen övertogs i många fall.

Det romerska väldet hade sitt ursprung i norra Italien som hade dominerats av etruskerna, av vilka romarna ärvde bågar, valv och kupoler. Grekerna, som hade kolonier i Italien och vilkas landområden ingick i det romerska väldet år 146 f.Kr utövade också stort inflytade på den romerska arkitekturen.

Det klassiska grekiska bidraget till den romerska arkitekturen var stort och det var framför allt märkbart i dekorativa element som fasader. Romerska byggnadskonstruktioner byggde mer på bågar och murar av tegel och betong än på grekernas stolp- och bjälkarkitektur. Valv och kupoler gjorde möjligt för romarna att omsluta allt större ytor utan att använda mellanliggande stöd. Den nya romersta tekniken att framställa betong genom att blanda kalk, grus, vatten och vulkanisk aska innebar att allt större ytor kunde täckas. Spännvidden i kupolen i Pantheon





Pantheon i Rom byggdes 118-128 e.Kr. Kupolen har en diameter av 43,5 meter. Kupolen överträffades inte förrän under renässansen.

Romerska städer planerades enligt ett nätmönster med två stora gator som gick i nord-sydlig respektive öst-västlig riktning. Forumet, en föregångare till det moderna torget med den grekiska agoran som förebild, låg i korsningen mellan dessa två gator, omgivet allmänna byggnader som basilikan (med salar för rättsväsende och kommers) , tempel och triumfbågar. Den romerska arkitekturen var ett uttryck för statlig makt. Staten hade monopol på naturliga byggmaterial, tegel tillverkades av statligt ägda tegelbruk, och uppdragen att uppföra allmänna byggnader utfördes av armén. Inom hela imperiet var vägar och broar en förutsättning för de snabba transporter av varor, information och trupper som var så väsentliga för det väldiga romerska imperiet. Enskilda medborgare visade hur rika de var med hjälp av ståtliga villor med trädgårdar, terrasser och långa pelargångar. I de trånga städerna utvecklade romarna tekniker för masskonstruktion av flervåningshus.

Akvedukter.
Romarna var inte först med att använda akvedukter men gjorde det i en omfattning som saknade motstycke. En växande befolkning i flera av imperiets städer, särskilt Rom, ledde till att de lokala vattentäkterna blev otillräckliga och lätt förorenade. Romarns utnyttjade valvkonstruktionen till fullo när de byggde ledningar som förde rent vatten till städerna från hela floddalar. När vattnet väl kommit fram till staden användes högt belägna akvedukter som ett välfungerande förråd som höll vattnet fritt från föroreningar.




Pont du Gard, Frankrike, byggd under första århundradet e.Kr.
Colosseum i Rom uppfördes i betong och stod färdigt år 80 e .Kr.

På 200 talet e.Kr hejdades den arkitektoniska utvecklingen av växande hot utifrån, av kriser i statfinanserna och av tecken på imperiets kollaps.

Portugisen Vasco da Gama nådde i slutet av 1400-talet fram till Indien sjövägen. Handel och utbyte öppnades då upp. 

Renässansen, den strömning som inleder den nya tiden, finner vi en återgång till källorna - till antikens kultur och vetenskap i deras ursprungliga form. När man under sent 1500-tal börjar tala om en renässans syftade man i första hand på bildkonsten och på den beundran inför antikens konst - och skönhetsideal som vi finner hos Botticelli, Leonardo da Vinci eller Michelangelo. Vid 1800-talets mitt började beteckningen renäsassans användas som namn på en historisk period ungefär kring 1350-1600.

Florens och renässanshumanismen.
Vid medeltidens slut var norra Italien Europas ekonomiskt och kulturellt mest utvecklade område. De rika handelsstäderna var egentligen självständiga stater - furstendömen som Milano eller Modena eller republiker som Genua och Venedig. En fjärdedel av universiteten som hade grundlagts i Europa före 1500 var italienska; de mest berömda låg i Bologna och Padua.

En stad som framför andra blev renässansens huvudstad är Florens, Dantes, Petrarcas och Boccaccios hemstad. Här var släkten Medici den ledande. Via bankverksamhet hade medicéerna efterhand byggt upp en förmögenhet och ett inflytande, som gav dem den politiska makten i hemstaden. Snart innehade släkten påvestolen i Rom och den gifte in sig i Europas furstehus.

Vid medicéernas hos i Florsena samlades en krets lärda med livligt intresse för de klassiska texterna. En del verk av författare från den antika storhetstiden hade nog bevarats genom medeltiden, via avskrifter och via översättningar gjorda inom den islamska världen. Åtskilligt hade förvrängts på vägen. Felöversättningar och missförstånd var vanliga. Den osedliga skalden Ovidius hade censurerats, och Aristoteles hade fått kristina förtecken. Men nu på 1400- och 1500-talen kunde de gamla skrifterna återställas till sin ursprungliga form, och en hel del av detta arbete utfördes i Florens. Andra klassiska texter var helt nya för Västeuropa och väntade på sin översättning från det grekiska originalet. Allt detta blev de så kallade humanisternas uppgift.

Humanisterna tyckte sig åter ha en levande kontakt med den antika världen. Den klassiska epokens, Atens och Roms, livhållning blev ett ideal, bildning och kroppslig elegans i förening, en sund själv i en sund kropp, inte munkens asketiska kropssförnekelse. Så utvecklades ett gentlemannaideal som var levande ännu i tidigt 1900-tal.

I den akademi som Lorenzo di Medici samlade kring sig i Florens ingick humanisterna Pico della Mirandola och Marsilio Ficino, konstnärerna Botticelli och Michelangelo och historikern och moralfilosofen Machiavelli.

Studiet av Platons skrifter var det centrala temat, och arbetet med att översätta dem till latin utfördes framför allt av Ficino. Renässansen är i många stycken en renässans för Platon.

Pico Della Mirandola, 1463-1494.
Pico tillhörde den lärda kretsen i Florens under familjen Medicis storhetstid. Picos mest berömda verk är Om människans värdighet. Gud säger till Adam att han har bestämt väsen och natur för alla levande varelser. Men för människans del är ingenting fastslaget. "Varken en bestämd ort eller en gestalt som är din egen, eller någon uppgift som är säregen för dig har vi givit dig, Adam." Människan kan välja att sjunka ner till djurens nivå, men hon kan också höja sig "till de högra former som är gudomliga".

I renässansens och medicéernas Florens finner vi ett starkt intresse för mystik och magi. Pico är också den som för en kristen läsekrets introducerar den talmystik som återfinns i judiska kabbalan, enligt vilken bokstäverna i den heliga skrift (Gamla testamentet) antas ha siffervärden. Genom en slags rebuslösning kan den som är insatt i kabbalans mysterier läsa och tolka Guds hemligaste budskap.

Niccoloó Machiavelli, 1469-1527.
Machiavelli är en av världslitteraturens mest omstridda gestalter. Men, Fursten, det verk som gett Machiavelli detta dåliga rykte, har samtidigt framstått som en av de viktigaste böckerna inom den politiska teorin. På 1700-talet översatte Fredrik den store av Preussen den till franska. Den preussiske konungen skrev en lång kommentar, där han åtminstonde skenbart tog avstånd från bokens åsikter. Napoleon beskrev Fursten som det enda läsvärda politiska verket. Den italienska diktatorn Mussolini studerade boken med stort intresse.

Vad var då det revolutionerande och samtidigt lockande och farliga i Machiavellis beskrivning av världen och samhället?

Ett centralt begrepp i Fursten är dygd, på italienska virtú. Vanligen menar man ju att den som är dygdig har en hög moral, är ärlig, hederlig och god. Ordet virtú är besläktad med ordet viril, manlig, den som visar manlig handlingskraft är dygdig. På liknande sätt förhåller det sig med dygd, det gamla svenska ordet för moral. Ordet  har egentligen sitt ursprung i verket duga: den som är duglig och handlingskraftig visar prov på dygd. Det finns alltså en dubbel betydelse i orden virtú och dygd: hög moral men också manlig handlingskraft.

Hur ska en politisk ledare vara?

Det bästa är förstås om han äger båda slagen av dygd, att han är både kraftfull ledare och moralisk föredöme. Men är det alltid möjligt eller ens lämpligt för en politisk ledare att följa den konventionella moralen? Kan man inte tänka sig lägen då statsledningen måste ta till lögner och bedrägeri? Det menar Machievalli. Fursten måste ibland bryta mot alla regler och alla moral, laglighet och rätt. Huvudsaken är att samhället fungerar väl och att han har folkets bästa för ögonen. Virtú är en förening av handlingskraft och politisk skicklighet. Vad Machiavelli bland annat gör är att på ett utmanande sätt skilja statsmoralen från den kristina etiken. Politik och religion berör skilda områden.


Martin Luther och reformationen.
Enligt Luther fann man den rena kristendomen och Guds egna ord i Den heliga skrift, i Bibeln. Någon påve, kardinal eller präst behövdes inte som förmedlare. Varje enskild människa kunde försjunka i bön, läsa Guds ord och tolka Hans vilja oberoende av mänsklig auktoritet. Därför borde människan kunna läsa Bibeln på sitt egna språk, istället för att tvingas lyssna till prästernas obegripliga mässande på latin.

Den enskilda tolkningen ledde till splittring inom protestantismen, flera frikyrkor och sekter uppstod.


Johann Gutenberg.
Omkring 1450 löste Johann Gutenberg de tekniska problem kring gjutningen av lösa typer. Innan hade man tryckt blockböcker, alla bokstäver och bilder hade då skärts ut i trä. År 1500 hade cirka 40 000 verk tryckts i sammanlagt 15-20 miljoner exemplar. I Sverige trycktes den första boken 1483.

En tryckt bibel var billigare än en handskriven, och mer tillförlitlig. Luther var en otroligt flitig broschyrförfattare som spred sin propaganda, folkligt, fyndigt och slagkraftigt. Den lutherska reformationen har kallats den första stora mediakampanjen.

Med boktrycket kom också censuren. Berömd är den katolska kyrkans Index, förteckning över förbjudna böcker. Den första listan kom 1559.

Motreformen.
- Den katolska motoffensiven. En serie inre reformer och en upprensning i de egna leden. Betydelsefull blev Jesuitorden, 1540, grundad av en baskisk före detta militär, Ignatius av Loyola. - Disciplin, hängivenhet, smidighet och avancerad debattkonst.


Humanister som Lorenzo Valla och Erasmus av Rotterdam kunde visa att den officiella latinska bibelversionen var full av felöversättningar och att viktiga formuleringar var missförstådda. Kyrkliga dokument visade sig vara falska. Katolska kyrkan verkade vila på bräcklig grund. Korruption, svågerpolitik och maktmissbruk kännetecknade en held del av kyrkans versamhet kring 1500.

1879 trallade en karl vid namn Marcelino de Sautuola omkring i några grottor i Altamira, norra Spanien. Hans lilla dotter var med och det var hon som upptäckte målningarna i taket. Sautuola var övertygad, men arkeologer tvivlade. På en kongress 1880 avvisades målningarna officiellt som förhistoriska. De sade vara förfalskade.



Sexton år senare hittade man grottmålningar i Pair-non-Pair i Frankrike, då tvivlade ingen längre.



1940 hittade man målade djur målade inne i grottor som var flera hundra meter långa, i Lascaux, nära Montignac, Frankrike. Mammutar och vildhästar i fulltsprång. Röd och gul ockra, sot, lera och kalk. Antagligen blandat med djurfett, gends in på väggarna med penslar eller fingrarna. Eller blandade de färgpigment med saliv i munnen och spottade ut på väggen?
Tusen ristningar på väggen.




Vad var avsikten med dessa målningar?
De var placerade så långt in i grottorna, inte i öppningen där folk kunde beskåda dem.
Kanske hade de magisk betydelse. Ett försök till att fånga djurens kraft och liv. Djuren är nästan fotografiskt återgivna, men inte i någon komposition. Det finns ingen logik när det gåller storlek och placering.

Ofta använde konstnären ojämnlikheter i väggen för att framhäva djurets form.

Uppfattades djuren i grottorna som levande? På målningarna sticker det ut pilar, och märken tyder på att det har kastats pilar mot dem.

Inga människor finns avbildade, endast djur. Några undantag finns, en man ligger framför en bisonoxe, men mannen är inte alls avbildad så skickligt som djuret.

Ville människorna inte fångas i bilder? Saknade de förmågan att se sin egna form och utseende på samma sätt de kunde se djurens?


Målningarna är skickliga. De har krävt hantverksmässig kunskap och färdighet. Djurens konturer är säkra och spänstiga, det finns liv i formerna, som säkert krävt mycket övning att fånga. Visuella effekter. Tjockleken på strecken har använts för att berätta om djurets form och föra några delar av kroppen närmare ögat. Benet som befinner sig längre bort är målat med tunnare och mindre synligt streck för att markera att det befinner sig längre bort.

All materia var en gång samlad i ett så litet klot att du inte ens kan föreställa dig hur litet det var. Detta pyttelilla klot hade en enorm temperatur och denisitet.
Plötsligt! Utvidgning. Temperaturen höjs, universum fylls av strålning. Där, kom våra hjältar, kvarkarna. Kvarkarna, de minsta av materiens byggstenar.

Denna lilla saga utspelar sig för 15-20 miljarder år sedan. (5 miljarder hit eller dit! liksom)

Miljontals år senare började stjärnor och galaxer att bildas. Vår tjusiga galax, en sprialgalax, Vintergatan, är ca 12 miljarder år gammal. grattis!

För 5 miljarder år sedan skapade vårt solsystem. Jorden, lat.Tellus, var en av de planeter som då bildades. När Jorden var ung steg temperaturen några tusen grader. Ytan bubblade och fräste. (klaga inte om du går på en het sandstrand liksom). Så småningom bildades ett fast yttre skap, jordskorpan. Vattenånga fräste ur mängder av vulkanerm ångan kondenserade och skyfall bildade hav och vattendrag.

Äldsta spåret av liv = cyanobakterier, 3,5 miljoner år gammla. Skickliga som få! Utförde enkel fotosyntes, syre skapades. Solen sken på syren och voila! Ozon.  Ozonskitet skyddar jorden från solens UV-strålning. Detta var en förutsättning för att liv skulle kunna existera på land.

I en lååång utvecklingskedja uppstod de första ryggradsdjuren, först fiskarna och sen groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur.

För 135 miljoner år sedan levde dinosaurierna, skräcködlor, som var kräldjur. För 65 miljoner år sedan dog de ut. Kanske på grund av meteoritnedfall som försämrade klimatet.

Primater = en grupp däggdjur, människor, apor och halvapor.
I början hängde vi uppe i träden och hade det gott. Vilka griphänder! och stereoskopiskt seender, med bägge ögonen, kan uppfatta avstånd. och ett finfint balanssinne.  För 65 miljoner år sedan skiljdes primaterna åt i olika utvecklingslinjer. 

För 20 miljoner år sedan spred sig en människoapa, Dryopithecus, över Afrika, Europa och Asien. Den anses ha gett upphov till dagens människor och människoapor - gorillor, schimpanser och orangutanger.

1974 hittades Lucy i nordöstra Etiopien.

Homo Habilis = den händiga.
Homo Erectus = den upprättgående. (kunde hantera elden)
Homo Sapiens = den vetande.

Homo sapiens har utvecklats ut homo erectus.

Homo Sapiens Sapiens, fynd som är ca 50 000 år gamla överensstämmer med dagens människor. Efter en fyndort i Frankrike kallas denna människotyp för Cro-Magnon-människan. Neanderthalmänniskan dog för 30 000 år sedan, hittats nära Dusseldorf i Tyskland.

Homo Sapiens Sapiens spred sig till alla kontinenter. Inlandsisen låg då fortfarande tjock över norra Europa.
När de var väl etablerade i Europa för 40 000 år sedan brukar man tala om den äldre stenåldern. Då levde människorna i små stammar, jagade djur, sökte skydd i grottor. De begravde sina döda och placerade gravgåvor omkring dem. Den mest kände dateringsmetoden idag är kol-14-metoden.