Petersplatsen och Peterskyrkan
Den ursprungliga byggnaden uppfördes på 300-talet av Konstantin den store som en femskeppig basilika över platsen för aposteln Petrus grav. Den ersattes på 1500- och 1600-talen av den nuvarande byggnaden, som är ett huvudmonument i den romerska renässansens och barockens arkitektur.
Ersättandet av den fornkristna basilikan påbörjades under 1500-talets första årtionde av Bramante med uppbyggnad av en väldig central kupol, mindre omgivande kupoler och det grekiska korsets rumsform. Michelangelos bearbetning 1546–64 modifierade vid utförandet Bramantes ansats till en mer storskaligt och skulpturalt formad byggnadsmassa. Centralkyrkan utbyggdes från 1606 till långhuskyrka av Maderno, som därmed skapade kyrkans nya västfasad. Längdaxeln förstärktes ytterligare genom Berninis insatser kring 1600-talets mitt: bronsbaldakin under kupolen, absidens fond med Petri stol och andra bidrag till rummet. Det av motstridiga avsikter präglade kyrkorummet blev tillsammans med den ovala förplatsen, Petersplatsen, till sist en mäktig barockanläggning.
Petersplatsen är en öppen plats framför Peterskyrkan i Vatikanstaten Rom.
Petersplatsen, uppkallad efter aposteln Petrus, ritades av barockarkitekten Giovanni Lorenzo Bernini och uppfördes 1659-1667. Närmast kyrkans fasad fick platsen formen av en trapets. Den formen betingas av att den högra sidan begränsas av flygeln med Scala Regia som inte löper i rät vinkel i förhållande till kyrkans fasad. Platsen smalnar därför mot den tvärställda ovalen som lades framför. Ovalens mittpunkt bestämdes i sin tur av den obelisk som redan stod där. Den hörde till den antika cirkusen på platsen, Caligulas och Neros cirkus, och hade förblivit stående vid sidan av den gamla basilikan till 1585, då den flyttades till sin nuvarande position av påven Sixtus V:s chefsarkitekt Domenico Fontana.
Den ovala platsen är svagt skålformad och bildar ett naturligt samlingsrum, omgivet av en kolonnad likt omfamnande armar. Platsen närmast kyrkans fasad sluttar som ett scengolv med sidor utformade så att de skall förstärka fasadens monumentalitet och rikta uppmärksamheten mot den. Berninis skisser vittnar om ett omsorgsfullt studium av proportioner och synvinklar. Dessutom prövade han med kolonner av trä hur hög kolonnaden skulle vara. De troende som deltar i ceremonierna på Petersplatsen befinner sig också i sällskap med en härskara av helgon, som kröner kolonnaden, presiderade av Kristus och Apostlarna ovanpå basilikans fasad. Detta väldiga skulpturprogram blev inte färdigt under Berninis livstid, arbetet pågick in på 1720-talet.
Kolonnaden, med sina fyrdubbla rader av kolonner, avgränsar inte bara piazzan utåt, utan ger tillträde till den från alla håll. Den var även en täckt körväg med smalare passager för fotgängare på båda sidor. Därtill var den en permanent processionsväg för religiösa ceremonier, och ersatte de tillfälliga tak som tidigare hade satts upp på platsen och längs angränsande gator.
En del av Vatikanpalatset skymtar ovanför murarna på höger sida om basilikan. Närmast den ses Sixtinska kapellets gavel, krenelerad som en fästning. Därefter följer det medeltida palatset, som Bramante och Rafael försåg med en fasad med loggior i tre våningar, som öppnade sig mot staden (dessa är nu inglasade). Denna fasad skyms delvis av det nya palats, Palazzo Apostolico som Sixtus V ät uppföra på 1580-talet och som fortfarande är påvens bostad. Det är från ett fönster i den översta våningen som han varje söndag läser ett budskap och välsignar de närvarande.
Sixtinska kapellet är påvens privata kapelll i Vatikanen.
Kapellet består av ett långt, enkelt rum täckt av ett tunnvalv med fönsteröppningar, ritat av arkitekten Baccio Pontelli. Det uppfördes 1473-1481 av Sixtus IV. År 1482 bjöd han in en mängd konstnärer för att smycka dess interiör. Bland andra Sandro Botticelli och Pinturicchio har bidragit med fresker. Mest känd är dock Michelangeloo, som målade taket (1508-1512) med scener ur skapelsehistorien samt altarväggen med en imposant fresk, som framställer Yttersta domen (1534-1541). Det blev ett centrum för nyskapad körmusik under sena renässansen och tidiga barocken, med en stil som går under namnet romerska skolan.
Sixtinska kapellet undergick under 1970- och 80-talen en genomgripande restaurering.
